ESA-PEKKA SALONENS 60 ÅR

 Tonsättarkollektivet Aukottoman seinän korvat: Massahumu

Kollektivet Aukottoman seinän korvat (En hållös väggs öron) uppstod som en reaktion på en ansökan riktad till medlemmar av Korvat auki rf, där Helsingfors festspel efterlyste en disruptiv kollektiv komposition för Esa-Pekka Salonens jubileumskonsert. Kollektivets medlemmar samlades strax från olika håll och genast vid det första mötet utformades konceptet, tack vare vilket just detta kollektiv kammade hem uppdraget. Medlemmarna är alla unga tonsättare i 20-30-årsåldern d.v.s. samma åldersgrupp som Esa-Pekka Salonen själv representerade då han var med om att grunda föreningen Korvat auki 1977.

”Aukottoman seinän korvat gratulerar Esa-Pekka genom verket Massahumu (ung. Massjubel) som inleder Festspelen. Resultatet av Joel Järventaustas, Touko Niemis, Matilda Seppäläs, Lauri Supponens och Niilo Tarnasens sömlösa gemensamma skapandeiver är musikaliskt lika mångfacetterat som den betydande jubilaren som firas via detta verk.”

”Med sitt verk utmanar kollektivet den traditionella strukturen för växelverkan mellan artister, publik och tonsättare. Tonsättarnas småprat bidrar till musiken, tills dirigenten anländer till estraden och lägger till verkets sista kompositionsmässiga lager. Publiken får bidra som textförfattare (#ep60 @esapekkasalonen). Också själva operahusets struktur har kapats av kollektivet: foajéns ljudsignaler och dirigentmonitorerna ovanför salongen sträcker sig båda ovanom den egna vardagen.”

 Joel Järventausta, Touko Niemi, Matilda Seppälä, Lauri Supponen och Niilo Tarnanen

 

Heinrich Ignaz Franz Biber (1644-1704): Battalia

Heinrich Ignaz Franz Biber var för violinspelet under barocken detsamma som Paganini senare under romantiken. Han var en violinist som hörde till sin tids ledande virtuoser och som på många sätt utvecklade violinspelstekniken. Biber var född i Böhmen men utförde sitt livsverk i Salzburg från år 1670, där han tjänstgjorde i den lokala ärkebiskopen-furstens hovkapell, slutligen som dess dirigent. Förutom verk för violin och andra instrument komponerade han en hel del sakral vokalmusik och också några operor.

Bibers Battalia för stråkar (1673) är antagligen komponerad för en pantomimföreställning i karnevalstid. Till typen handlar det om beskrivande stridsmusik och för att skildra sitt tema tar Biber till flera olika effekter som pekar framåt ända till 1900-talets musik.

Battalia är en svit i åtta satser, som innehåller såväl satser med mer abstrakta rubriker (Sonata, Presto, Aria) som mer detaljerat beskrivande satser. I andra satsen låter Biber många folkmelodier från olika länder klinga samtidigt i olika tonarter för att skildra inre kaos i en multinationell armé. I fjärde satsen (Marsch) ombedes man lägga papper mellan basarnas strängar för att skapa ljudbilden av en smattrande soldattrumma. I den egentliga stridssatsen borde man placera kontrabasarna skilt från varandra, och deras knäppande pizzicaton skildrar muskötskott. Och trots att verket är komponerat med tanke på karnevaltidens nöjen och dess utgångspunkt är att underhålla, tar Biber i sista satsens lamento även fasta på krigets mer allvarliga dimensioner.

 

Alexander Mosolov (1900-1973): Stålgjuteriet

Revolutionen år 1917 innebar en radikal omvälvning av Rysslands samhälleliga system och även landets musikliv genomlevde tider av radikala förändringar. Verk av västerländska modernister framfördes i den unga sovjetstaten och landets egna tonsättare sökte sig till tidigare outforskade territorier. Ett klingande bevis på detta är Alexander Mosolovs Stålgjuteriet (1926-27), som uruppfördes i samband med revolutionens 10-årsjubileum vid en konsert arrangerad av en lokal förening för nutida musik.

Stålgjuteriet är Mosolovs mest kända verk och skrevs ursprungligen som inledande sats för baletten Stål i fyra satser. De andra satserna har försvunnit. Krossande, malande ostinaton, dissonant krockande tonfragment och tätt packade harmonier omvandlar Stålgjuteriets dån till en extatisk metallsymfoni. Verket har uppstått i maskinromantikens anda för att prisa det stora industriella kraftverkets styrka, i vilken man kunde skönja det nya samhällets framtid, samtidigt som dess förkrossande virvlar tycktes förkroppsliga en modern helvetesupplevelse, hur människan pressas in mellan ett jättelikt mekaniskt monsters tänder.

Mosolovs modernism var rumsren ännu på 1920-talet men senare drevs han in i konflikter av den åtstramade politisk-estetiska atmosfären. Han fick sparken från tonsättarföreningen och skickades 1937 t.o.m. till fångläger en tid för att tänka om visavi sin konstnärliga utgångspunkt. Mosolov förstod vinken och efter frigivningen omvandlade han sitt uttryck för att bättre passa in i den socialistiska realismens mer fogliga ideal.

 

Esa-Pekka Salonen (f. 1958): Pollux

Orkesterverket Pollux (2018) är inte det första verket av Esa-Pekka Salonen som fått sin titel ur antikens värld. Men medan sångcykeln Five Images after Sappho (1999) kunde kopplas till antiken ända från början av kompositionsprocessen samt genom textvalet, fick Pollux sitt namn och sin referensram i ett relativt sent skede av kompositionsprocessen.

Salonen har berättat att han vid komponerandet av det nya verket stod inför ett förbryllande problem: materialet han använde tycktes växa i två vitt skilda riktningar. Till slut märkte han att dessa kraftströmmar som drog åt varsitt håll inte rymdes i ett och samma verk, alltså uppstod tanken på två verk med synnerligen olika karaktär baserade på samma material. I det skedet kom Salonen att tänka på antikens mytologi och det säregna tvillingparet Castor och Pollux (Kastor och Polydeukes i den grekiska versionen).

Castor och Pollux har delvis samma DNA: Leda är mor till bägge men fäderna är olika, och på så sätt är de två trots tvillingskapet helt olika varandra. Castor var dödlig, eftersom hans far var Ledas make kung Tyndareos av Sparta, medan den odödlige Pollux avlats av själve överguden Zeus, som i skepnad av en svan förfört Leda. Tvillingarnas olika karaktär visar sig hos Salonen som två verk med helt olika skepnad: Castor är snabb och utåtriktad, Pollux långsam och målad i mörka färger. Gustavo Dudamel dirigerade uruppförandet av Pollux i Los Angeles i april 2018.

Salonen har berättat att bakgrunden till Pollux ritualistiska rytmik utgörs av något han hörde i en restaurang i Paris: ett post-grunge-band, deras musik och dess baslinje, som han bearbetade och i långsam version använde som bakgrundsfigur till sitt eget verk. En annan inspirationskälla är den koral som här förekommer utan ord men som baserar sig på de inledande stroferna till Rilkes Orfeussonetter ”Da stieg ein Baum. O reine Übersteigung!/O Orpheus singt! O hoher Baum im Ohr.” Salonen fascinerades speciellt av den surrealistiska bilden i Rilkes dikt, av ett träd som växer ur ett öra.

Så här Salonen beskrivit det nya verket: ”Pollux växlar mellan molnartade formationer (där halvgudar trivs) och Orfeusmusik med mer tydligt utformade texturer. Efter koralens sista inkarnation i fortissimo förs Pollux hem av ett nostalgiskt solo på engelskt horn. Alldeles på slutet kan man skönja eoliska klanger (en skala använd i antikens Grekland); ett enkelt ackord bestående av stråkarnas naturliga flageoletter. Jag försökte föreställa mig något äldre än största delen av all musik.”

 

Paula Vesala: Nytt verk

Paula Vesalas konstnärsprofil har präglats av ett ständigt sökande efter mer mångsidigt uttryck. Utvecklingen har lett henne från den superpopulära gruppen PMMP till en egen musikalisk solokarriär, samtidigt som hon utvidgat sin verksamhet genom att skriva sånger och sångtexter till många andra finländska toppartister samt verka inom filmbranschen bl.a. som skådespelare.

Vid Festspelen uruppförs ett nytt verk av Vesala som ytterligare djupar hennes nya inmutningar inom sin konstnärliga verksamhet. Verket har sett dagens ljus på initiativ av Esa-Pekka Salonen, som bett Vesala skriva text och musik till en ”Vesala-låt”. Salonen har arrangerat den för orkester, vilket eventuellt medfört diverse förändringar i harmonierna. I frågan om det slutliga verket förenas alltså två konstnärers och musikers synvinklar, eller som Vesala själv konstaterat – ”verket blir en intressant gemensam väv”.

Vesalas sångparti kryddas av elektronik, då hon programmerar live samt använder elektroniska sample-effekter. Samma medel har hon även använt vid sina soloframträdanden. Urkärnan till lyriken härstammar denna gång från ett gammalt Runoraati-program. Texten spökade länge i Vesalas byrålåda och är nu i praktiken helt omskriven. Enligt Vesala ”förenas många tidsnivåer i lyriken, det förflutna är närvarande i denna tid, men berättaren är kanske inte längre kvar hos oss eller önskar redan att hen förflyttats till en annan tid. Människan känner sorg och smärta, kärlek och passion, men en dag är alltsammans endast en dröm, kanske inte ens det.”

 

Maurice Ravel (1875-1937): Daphnis et Chloé, svit nr 1

Ett nytt blad i balettens historia vändes våren 1909 då den legendariske balettimpressarion Sergej Djagilev kom till Paris för första gången med sin ryska balett (Ballets Russes), bestående av några av de främsta dansarna från S:t Petersburg och Moskva. Gästspelet kom att bli en sensationell framgång, inledningen på Djagilev-sällskapets guldålder, som varade tjugo år.

Djagilevs mest strålande fynd var den unge Igor Stravinsky, men från början sökte han sig även till samarbete med de ledande västeuropeiska tonsättarna. En av dem var Maurice Ravel, som Djagilev vände sig till redan 1909 i samband med truppens första gästspel. Det tog ändå tre år innan Ravel slutförde den beställda baletten Daphnis et Chloé.

Daphnis et Chloé fick sin premiär i juni 1912 vid Châtelet-teatern i Paris men trots Ravels trollbindande musik blev föreställningen ingen vidare stor framgång. En orsak var att Ravel, koreografen Michail Fokin och scenografen Léon Bakst inte riktigt kom överens om vilken stil verket skulle förverkligas i. Som balett har Daphnis et Chloé aldrig etablerat sin position, men som konsertant verk är det måhända Ravels största mästerverk. Musiken andas samtidigt både sensuell känsloladdning, impressionistisk färglyster och vid behov även extatisk styrka.

Daphnis et Chloé utgörs av en enda akt men den består av tre avsnitt som framförs utan paus. Intrigen härstammar från den grekiske författaren Longos herderoman med samma namn, vars huvudpersoner är två älskande: herden Daphnis och herdinnan Chloé. Getherden Dorcon försöker vinna Chloés gunst men i den avgörande danstävlan besegras han av Daphnis. Chloé hinner bli bortrövad av sjörövare innan guden Pan träder emellan, räddar situationen och återförenar de älskande.

Ravel kallade verket en ”koreografisk symfoni” (symphonie choréographique) och betonade på så vis musikens självständiga betydelse. Verket framförs såväl i sin helhet som i form av två orkestersviter sammanställda av Ravel själv. Sviterna innehåller omfattande avsnitt ur baletten och kan framföras antingen i originalversion med kör eller med enbart orkester.

Den första sviten framförs mer sällan och innehåller tre sammanfogade avsnitt från slutet av balettens första del och inledningen av dess tredje del. Nocturne präglas av nattligt Medelhavsdunkel. Det hemlighetsfulla understryks av vindmaskinen, men fram träder solopartier i blåsinstrumenten, då de dansande nymferna tröstar Daphnis, som förlorat sin älskade. Kören dominerar den korta Interluden, varefter musiken växer mot Krigsdansen (Danse guerrière), som skildrar sjörövarna som rövat bort Chloé och deras aggressiva lägerliv.

 

Modest Mussorgskij (1839-1881): Kröningsscenen ur operan Boris Godunov

Modest Mussorgskij var den mest primitiva och oslipade av 1800-talets ryska tonsättare, rena arketypen för ett geni präglat av naturkraft. Hans liv var rastlöst och präglades ofta av alkoholbruk, endast under vissa perioder lyckades han koncentrera sig helt och hållet på komponerandet. Hans ostadiga livsföring ledde till att flera av Mussorgskijs stora planer förblev ofullbordade eller aldrig ens påbörjades.

Den dystert glänsande kronan bland Mussorgskijs verk är Boris Godunov, den enda av hans operor som färdigställdes i sin helhet, dessutom i två olika versioner (1868-69, 1871-72). Verket baserar sig på en pjäs av Pusjkin och öser sin inspiration ur historien, ur den oroliga tid i början av 1600-talet då Boris Godunov var Rysslands tsar. Få tonsättare har speglat det egna folkets själ så autentiskt som Mussorgskij gör i Boris Godunov. Han skildrar även de svårigheter folket haft med flera av sina härskare.

Kröningsscenen ur operans prolog domineras av den pompa och ståt som hör till en stor riksfestlighet, men redan i de första takterna pekar de harmoniska spänningarna mot de konflikter som döljer sig bakom den glänsande fasaden. Körpartierna förkroppsligar med hjälp av ryska folktoner det underkastade folket som förgäves ställer sitt hopp till den nya tsaren. Boris stiger fram, tyngd av ångest och inre osäkerhet. I slutet av kröningsscenen återvänder guldglansen, då folket prisar sin nya härskare, men i slutet av operan blir den egna skuldbördan för tung för Boris, som dör.

Kimmo Korhonen

 

Konstnärspresentationer

Esa-Pekka Salonen

Esa-Pekka Salonens internationella genombrott 1983 uppfyller alla den traditionella dirigentmytologins krav: med ett par dagars varsel dirigerade han Mahlers monumentala tredje symfoni med Philharmoniaorkestern i London och uppnådde sensationell framgång. Ända tills dess hade han studerat orkesterledning snarast med tanke på att kunna dirigera sina egna och sina tonsättarvänners verk ännu bättre.

Redan innan det internationella genombrottet hade Salonen väckt uppmärksamhet i Finland bl.a. som grundande medlem av föreningen för ny musik Korvat auki samt som grundare av kammarorkestern Avanti tillsammans med Jukka-Pekka Saraste. Efter genombrottet verkade han som huvudgäst för Philharmoniaorkestern i London 1984-94, som chefsdirigent för Sveriges radios symfoniorkester 1985-95 och som Oslo filharmonikers huvudgäst 1985-89.

Längst har Salonen samarbetat med filharmonikerna i Los Angeles, som chefsdirigent och konstnärlig ledare 1992-2009, varefter han utnämndes till orkesterns första hedersdirigent någonsin (”Conductor Laureate”). Sedan 2008 är Salonen chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Philharmoniaorkestern i London och det senaste kontraktet från 2017 är i kraft tillsvidare. År 2016 utnämndes Salonen också till konstnärlig partner (”Artist in Association”)för Finlands Nationalopera. Till hans uppdrag hör bl.a. den nya produktionen av Wagners Ring 2019–21.

Salonen har gästspelat som dirigent för praktiskt taget alla världens topporkestrar och spelat in talrika skivor med såväl sina egna som andra orkestrar (bl.a. Berlins filharmoniker, London Sinfonietta, Radions symfoniorkester). Vid sina konserter dirigerar han en mycket omfattande repertoar men speciellt känd är han som dirigent för 1900-talsmusik och samtida musik, med ett exceptionellt stort antal uruppföranden på meritlistan. Salonen har fått många internationella priser och hedersbetygelser för sitt arbete.

Salonen lever ett dubbelliv som tonsättare och dirigent och hans framgång i det senare uppdraget ledde efter det internationella genombrottet till en längre kris för hans tonsättarjag, men från och med slutet av 1990-talet har han igen lyckats komponera mer aktivt. Samtidigt har modernismen från hans tidiga period öppnat upp sig mot ett friare och mer färgstarkt uttryck som avtecknat sig bäst i många orkesterverk och konserter; violinkonserten fick det framstående Grawemeyer-priset 2012. Salonen är residenskompositör (”Composer-in-Residence”) för New Yorks filharmoniker 2015–19.

 

Kollektivet Aukottoman seinän korvat

Under kompositionsprocessen av verket Massahumu sammansvetsades Aukottoman seinän korvat (En hållös väggs öron) till ett team, där medlemmarnas styrkor, passioner och arbetssätt kompletterade varandra.

Joel Järventausta är i sin musik ute efter något bekant och något uppfriskande. Från denna utgångspunkt förser han en gammal källa med nya toner och klanger. Joel komponerar för tillfället ett nytt verk för London Symphony Orchestras tonsättarmentorprogram Panufnik.

Lauri Supponens musik utgår ofta från antagandet att såväl klangen som klangframställande människors liv är prekärt. Verken är inte självständiga, enhetliga och slutna utan dess gränser hålls öppna för intryck och gäster.

Som musiker förverkligar Matilda Seppälä såväl sin överkänsliga mänsklighet som sina inåtvända grubblarinstinkter, och strävar efter uppriktighet och godkännande för även de mest betydelselösa skapande impulser. I stället för att identifiera sig med en viss musiktradition kittlas hennes fantasi av en viss lättja i fråga om att iaktta och utforska världen.

Niilo Tarnanen strävar efter ett helhetsbetonat musikerskap – som kompass har han tiden såsom den upplevs av ett människodjur i en kaotisk värld, som arbetsredskap sången, fagotten, pennan och laptopen. Att omfamna vardagen och imperfektionens estetik hjälper honom att gräva sig ner till traditionens rötter och ifrågasätta konstens gränser.

I sin musik strävar Touko Niemi ofta efter något medryckande, som man eftersträvar med hjälp av bibehållna spänningar och framåtsträvande rörelse. Väsentligt är också att framförandet av verket blir en givande upplevelse såväl för publiken som för interpreterna.

 

Paula Vesala

Paula Vesala nådde ryktbarhet genom gruppen PMMP, som verkade 2003–13 och blev oerhört populär. Vesala var gruppens ena sångerska och huvudsakliga textförfattare och med den uppnådde hon mycket, bl.a. flera Emmapriser samt det respekterade Teostopriset för femte albumet Veden varaan. År 2011 gav hon tillsammans med Pekka Kuusisto ut den rosade skivan Kiestinki, som djupdyker i krigstidsstämningar. Sedan 2015 är Vesala verksam som soloartist.

Vesalas konstnärsprofil blir ständigt allt mångsidigare och hon är parallellt verksam i flera olika konstarter. Förutom för PMMP har hon skrivit text och musik för flera ledande finländska artister och erhöll Juha Vainio-textförfattarpriset 2016. Vesala har översatt ABBA-musikerna Benny Anderssons och Björn Ulvaeus framgångsrika musikaler Kristina från Duvemåla och Mamma Mia till finska för framförandena i Finland samt gjort musik för flera teaterföreställningar.

Förutom musik (Norra Savolax yrkeshögskola, Sibelius-Akademin) har Vesala också studerat dramaturgi vid Teaterhögskolan och studerar för tillfället till pjäsförfattare vid UCLA i Los Angeles. Hon har debuterat som dokumentärfilmregissör (Perheen tähden, YLE 2017) och också uppträtt som skådespelare (bl.a. en huvudroll i Selma Vilhunens film Tyttö nimeltä Varpu samt en roll i nyfilmatiseringen av Okänd soldat).

 

Alan Gilbert

Alan Gilbert från USA är mest känd som musikalisk ledare för New Yorks filharmoniker 2009–17. Han tillträder hösten 2019 som chefsdirigent vid NDR Elbphilharmonie-orkestern i Hamburg. Han var huvudgäst för samma orkester 2004–15 (på den tiden NDR-symfoniorkestern).

Gilbert är född i New York i en familj bestående av två violinister och även han har spelat violin och bl.a. varit biträdande konsertmästare vid Santa Fé-operans orkester. Sedan 2001 har han dirigerat föreställningar vid Santa Fé-operan och var dess första musikaliska ledare 2003-06. År 2008 debuterade Gilbert vid Metropolitan i New York, där han dirigerade John Adams opera Doctor Atomic.

Gilbert var biträdande dirigent för orkestern i Cleveland 1995-97 och vann dirigentpriset Seaver/National Endowment for the Arts 1997. Han var chefsdirigent för Kungliga filharmonikerna i Stockholm 2000-08 och är numera orkesterns hedersdirigent. Vid sidan av anställningarna har han varit en flitig gästdirigerat vid världens topporkestrar (bl.a. Berlins filharmoniker, Concertgebouw-orkestern i Amsterdam, Bostons symfoniorkester och Staatskapelle i Dresden).

 

Matti Salminen

Matti Salminen hör till de internationellt mest framgångsrika och respekterade bassångarna i vår tid. Han slog igenom redan som 24-åring då han med ett par dagars varsel hoppade in som Filip II i Verdis Don Carlos vid Finlands Nationalopera. Salminen var anställd vid operan i Köln 1972-80 och därefter vid Zürichoperan. Han har gästspelat vid alla världens mest kända operascener (bl.a. Staatsoper i Wien, Metropolitan i New York, La Scala i Milano, Covent Garden i London samt musikfestspelen i Bayreuth och Salzburg). Salminen har tre gånger belönats med den respekterade titeln Kammersänger, såväl i Berlin och Bayern som i Österrike. Han har också flitigt uppträtt vid Finlands Nationalopera och Savonlinna operafestival.

Salminen har gjort talrika prisbelönta skivinspelningar, inspelningarna av Wagners Rhenguldet och Ragnarök har belönats med Grammy-priser. Wagners stora baspartier har varit viktiga under hans karriär men lika övertygande har han varit i sina tolkningar av andra centrala roller (bl.a. Mozart, Verdi, Mussorgskij). Han har också medverkat i flera nya finländska operor, varav bl.a. Sallinens Kung Lear och Rautavaaras Rasputin är skrivna enkom för honom.

 

Finlands Nationaloperas orkester

Finlands Nationaloperas orkester är med sina 111 musiker Finlands största orkester. Den grundades 1963, tills dess hade Helsingfors stadsorkester spelat vid Nationaloperans föreställningar. Då operaorkestern grundades var Nationaloperan fortfarande verksam i den lilla Alexandersteatern och orkestern bestod av 47 musiker. Då det nya operahuset stod färdigt 1993 utvidgades orkestern rejält, till en början till att omfatta 101 musiker. Förutom opera- och balettföreställningar spelar orkestern också symfonikonserter och kammarmusik. Orkestern har spelat in flera finländska operor på skiva.

Den första chefsdirigenten för Nationaloperans orkester var Jussi Jalas. Efter honom kom Ulf Söderblom (1973–93), Miguel Gómez-Martinez (1993-96), Okko Kamu (1996-99), Muhai Tang (2003-06), Mikko Franck (2006-13) och Michael Güttler (2013-16). Sedan hösten 2016 är Esa-Pekka Salonen Nationaloperans konstnärliga partner, huvudgäst just nu är Patrick Fournillier.

 

Finlands Nationaloperas kör

Finlands Nationaloperas kör är Finlands enda professionella kör på heltid. Den inledde sin verksamhet som organiserad proffskör 1945. För tillfället består kören av 50 sångare som utvalts vid provsång, varav de flesta har examen från Sibelius-Akademin. Vid operor som kräver större besättning kompletteras kören med sångare från extrakörens led. Vid Operan finns också en barnkör bestående av 50 sångare.